Om boken: år / Jag tog på mig glasögonen, gick fram till barnet och tittade närmare. Det verkade som att det inte fanns några löss som kröp på mitt huvud. Men han luktade inte särskilt gott. Det var lukten inte så mycket av smuts som av någon form av unkenhet, ruttet gräs, träsk. Jag klappade barnet på axeln, sa "goy" och ledde honom in i badet, som redan höll på att fyllas. Han pekade med fingret mot honom, doppade fingret i vattnet, sa igen: "goy" Barnet nickade (låt oss hoppas att en nickning bland dessa människor betyder överenskommelse) och upprepade min gest: han pekade finger mot mig, doppade sitt finger. fingret i vattnet. Det ville helt klart att jag skulle gå in i badet först. Nåväl, jag började klä av mig. Barnet också. Jag lämnades i mina shorts, barnet lämnades i något som liknade ett ländtyg. Så han lindade upp den. Ära till Allah - pojke. Och inte omskuren, vilket förnekar versionen om beduinerna. Pojken fångade min blick på hans ljumske, nickade och stoppade in handen i mina kalsonger.